Allt gick så fort när jag kom in till akuten. Promenaden dit kommer jag inte ihåg men mina två vänner hade tydligen dragit med mig till psykakuten först och där hade ingen kommit när vi tryckte på entréknappen så vi hade vinglat bort till akuten. Det jag kommer ihåg när jag kom in dit var att jag såg en som har haft praktik på avd A och vi kom på att vi hade en gemensam kompis så jag kommer ihåg att jag skämdes ganska mycket. Hade sedan blivit ledd till en säng, fick dropp och hade sen fått kol. Höll nästan på att spy, det kommer jag ihåg. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att mamma kom och jag fick prata med någon läkare, tror jag. Sen fick jag åka iväg i sängen, med dropp och allt till
Det var sjukt segt att ligga där i ett rum och höra det pipa i korridorerna, får en att tänka något extremt, även om hjärnan och kroppen var helt slut. Mitt dropp gick visst inte sådär jättebra så dem sprang in och ut och kollade på det hela tiden. På kvällen kom mor och far lite (skammen var stor, jaaaa).
Försökte sova så mycket som möjligt men var helt yr så det gick inte så jättebra. Förra gången jag var på medicin hade jag inget dropp så jag kan säga att det var rätt jobbigt att gå på typ toa, yr som bara den plus en ställning där droppåsen hängde.
Vid 22 fick jag två propavan, vilket jag tyckte var rätt sjukt men jag blev glad i alla fall. Men kan inte påstå att jag sov sådär jättemycket i alla fall. Mitt i natten fick jag för mig att det inte bara var dropp i påsen så jag drog ur nålen från armvecket och slet av hjärtkollen för att jag fick panik. Från armvecket kom det både blod och lite dropp och sängen blev helt blöt men jag var för borta för att ens märka det. Självklart kom ju sjuksköterskan in eftersom att det typ larmar när inte sladdarna är kopplade, vilket jag inte tänkte på just då. Hon satte dit sladdarna och satte i en ny nål och en ny påse dropp (vilket jag inte kommer ihåg att hon gjorde). Vaknade rätt tidigt av att dem skulle ta ekg, blodtryck och blodprov. Sedan blev det en evig väntan och jag försökte sova så mycket som möjligt. Hade ont i armen, ont i kroppen och ville bara försvinna. Sedan var det rond med läkare osv, kändes verkligen konstigt när det kommer in typ 5 personer och snackar med en, kändes som så man ser på serier från sjukhus osv. Den läkaren kom fram till och frågade helt ärligt "har du verkligen tagit en överdos, ditt ekg och allt annat ser ju jättebra ut", jag blev sjukt chockad men efteråt kände jag ännu mer skam. Jag behövde fan inte höra det och blev lite förbannad. De sa att dem skulle komma ner från psykakuten och snacka lite med mig, vilket jag antog. Så tillslut kom det ner två män och vi gick iväg till ett litet rum och jag fick berätta vad som hade hänt och hur jag kände nu. Saken var den att jag ville bara dö, även att jag hade slängt i min tabletterna. Syftet med det var att jag ville dö och eftersom jag inte lyckades så ville jag inget annat. När vi hade snackat ett tag var dem tvungna att ringa bakjouren inom psyk och kom sedan tillbaka och sa att Torsten ville träffa mig och jag kände hur det stack i hjärtat. För visst, jag ville dö men egentligen ville jag bara ha hjälp vilket jag kände att jag inte skulle få när han skulle komma ner. Men pappa var med när jag pratade med honom och fixade så att jag skulle bli inlagd några dagar i alla fall. Jag ville inte påverka mina föräldrar och att dem skulle vara tvungna att stanna hemma bara för att jag inte kan ta hand om mig. Så jag fick vänta ett litet tag till och sedan kopplade dem bort droppet och vi skulle gå iväg till avd B. När jag stod i korridoren på medicin frågade dem om jag ville ha rullstol men jag tackade först nej. Sen blev jag illamående och yr så dem sprang bort och hämtade en rullstol i alla fall (hatar sånt). Så vi åkte bort till psyk och där mötte jag två skötare som följde mig till det rummet jag skulle ha.
Jag kan säga att jag märkte ändring från avd A direkt. Dem tog min sjal, mina skosnören och allt annat som jag kunde skada mig det minsta med, helt sjukt.. Men i för sig bra då jag faktiskt hade dem tankarna fortfarande.
Förtsätter senare eller imorgon.

