söndag 15 juli 2012

ibland är det dimmigt

Nu ska jag skriva av mig lite om den senaste händelsen, så läs om ni vill eller skit i det! 

Allt gick så fort när jag kom in till akuten. Promenaden dit kommer jag inte ihåg men mina två vänner hade tydligen dragit med mig till psykakuten först och där hade ingen kommit när vi tryckte på entréknappen så vi hade vinglat bort till akuten. Det jag kommer ihåg när jag kom in dit var att jag såg en som har haft praktik på avd A och vi kom på att vi hade en gemensam kompis så jag kommer ihåg att jag skämdes ganska mycket. Hade sedan blivit ledd till en säng, fick dropp och hade sen fått kol. Höll nästan på att spy, det kommer jag ihåg. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att mamma kom och jag fick prata med någon läkare, tror jag. Sen fick jag åka iväg i sängen, med dropp och allt till medicavdelningen där jag fick hjätkoll och jag visste vad som stod framför mig. Dem tog EKG och blodtryck och allt möjligt annat. Fick dricka kol även där men det gick väll "bättre" antar jag. Var inte lika spyfärdig i alla fall.
Det var sjukt segt att ligga där i ett rum och höra det pipa i korridorerna, får en att tänka något extremt, även om hjärnan och kroppen var helt slut. Mitt dropp gick visst inte sådär jättebra så dem sprang in och ut och kollade på det hela tiden. På kvällen kom mor och far lite (skammen var stor, jaaaa).
Försökte sova så mycket som möjligt men var helt yr så det gick inte så jättebra. Förra gången jag var på medicin hade jag inget dropp så jag kan säga att det var rätt jobbigt att gå på typ toa, yr som bara den plus en ställning där droppåsen hängde.
Vid 22 fick jag två propavan, vilket jag tyckte var rätt sjukt men jag blev glad i alla fall. Men kan inte påstå att jag sov sådär jättemycket i alla fall. Mitt i natten fick jag för mig att det inte bara var dropp i påsen så jag drog ur nålen från armvecket och slet av hjärtkollen för att jag fick panik. Från armvecket kom det både blod och lite dropp och sängen blev helt blöt men jag var för borta för att ens märka det. Självklart kom ju sjuksköterskan in eftersom att det typ larmar när inte sladdarna är kopplade, vilket jag inte tänkte på just då. Hon satte dit sladdarna och satte i en ny nål och en ny påse dropp (vilket jag inte kommer ihåg att hon gjorde). Vaknade rätt tidigt av att dem skulle ta ekg, blodtryck och blodprov. Sedan blev det en evig väntan och jag försökte sova så mycket som möjligt. Hade ont i armen, ont i kroppen och ville bara försvinna. Sedan var det rond med läkare osv, kändes verkligen konstigt när det kommer in typ 5 personer och snackar med en, kändes som så man ser på serier från sjukhus osv. Den läkaren kom fram till och frågade helt ärligt "har du verkligen tagit en överdos, ditt ekg och allt annat ser ju jättebra ut", jag blev sjukt chockad men efteråt kände jag ännu mer skam. Jag behövde fan inte höra det och blev lite förbannad. De sa att dem skulle komma ner från psykakuten och snacka lite med mig, vilket jag antog. Så tillslut kom det ner två män och vi gick iväg till ett litet rum och jag fick berätta vad som hade hänt och hur jag kände nu. Saken var den att jag ville bara dö, även att jag hade slängt i min tabletterna. Syftet med det var att jag ville dö och eftersom jag inte lyckades så ville jag inget annat. När vi hade snackat ett tag var dem tvungna att ringa bakjouren inom psyk och kom sedan tillbaka och sa att Torsten ville träffa mig och jag kände hur det stack i hjärtat. För visst, jag ville dö men egentligen ville jag bara ha hjälp vilket jag kände att jag inte skulle få när han skulle komma ner. Men pappa var med när jag pratade med honom och fixade så att jag skulle bli inlagd några dagar i alla fall. Jag ville inte påverka mina föräldrar och att dem skulle vara tvungna att stanna hemma bara för att jag inte kan ta hand om mig. Så jag fick vänta ett litet tag till och sedan kopplade dem bort droppet och vi skulle gå iväg till avd B. När jag stod i korridoren på medicin frågade dem om jag ville ha rullstol men jag tackade först nej. Sen blev jag illamående och yr så dem sprang bort och hämtade en rullstol i alla fall (hatar sånt). Så vi åkte bort till psyk och där mötte jag två skötare som följde mig till det rummet jag skulle ha.
Jag kan säga att jag märkte ändring från avd A direkt. Dem tog min sjal, mina skosnören och allt annat som jag kunde skada mig det minsta med, helt sjukt.. Men i för sig bra då jag faktiskt hade dem tankarna fortfarande.

Förtsätter senare eller imorgon.

lördag 14 juli 2012

Lördagsmys

Sitter just nu på waxblekaregården och lyssnar på lite skön musik. Festade lite igår och var bakfull när jag vaknade, jobbigt men sånt är livet. Hade i alla fall kul.
Idag har jag spelat gitarr och sjungit live för första gången i mitt liv. Det var asläskigt men det kändes faktiskt rätt bra och det var riktigt kul!

Nu ska jag mysa under min filt och snart höra lite stand up från Peter walbäck eller vad fan han heter.. :)

torsdag 12 juli 2012

Ätstörningar - ett slags missbruk (del2)


Här kommer del två!

När man har ett misbruk utav alkohol eller droger handlar det ibland om att straffa sig själv. Man kommer in i en ond cirkel och mår man dåligt tar man till alkoholen eller drogerna. Sedan kanske skammen kommer över men man vet inte vad man ska göra och fortsätter istället att ta till det enda man känner att man kan kontrollera. Och det gäller också för någon med ätstörningar, det blir något konkret som man kan kontrollera och tillslut blir det som droger eller alkohol för en själv. Det är inte ofta man tänker på att det hänger ihop på ett sätt. Det är så pass olika "missbruk" men har ändå så pass många likheter. Ofta så använder man dessa metoder för att visa att man mår dåligt, även om man inte erkänner det för en själv. Men ganska ofta så är det svårt att i ord uttrycka hur man mår och då när man tex svälter sig själv så syns det och man hoppas att någon ska fråga hur man mår och ta hand om en. Det är helt enkelt lättare att kontrollera fysiska saker än att försöka ta hand om det som egentligen är det jobbiga. För saken är den att det ligger ofta något bakom de flesta missbruk, då det kan kallas som självskadebeteende. Man vaknar inte bara upp en dag och får för sig att börja dricka, ta droger eller pyssla med maten utan det är något som växer fram från andra bekymmer man har.
Tyvärr är det både lättare att se och erbjuda hjälp till någon som dricker eller tar droger då det syns mer på ytan. Självklart handlar det mycket om hurvida personen i fråga är mottaglig för hjälp, som det alltid är men det är som sagt lättare att se. Det finns väldigt mycket olika behandligar för missbrukare utav alkohol och droger och visst finns det behandlingar för ätstörningar också. Men det känns som att det är mindre prioriterat om man inte är ett gående skelett som måste in på dropp eller något. Saken är också den att för att kunna övervinna ätstörningen så måste du gå emot det som kanske är din värsta fiende istället för att lära sig stå emot. Den enda medicinen är egentligen att man börjar äta för att bli frisk och det är där det skiljer sig väldigt mycket från andra missbruk. För att bli fri från alkoholen eller drogerna måste du helt enkelt sluta med det och lära dig leva utan suget, jag säger inte att det är lätt, verkligen inte. Men till skillnad för någon med ätstörningar är det väldigt olikt.
Kopplingarna missbruken emellan är helt enkelt att man vill visa att man mår dåligt. Det är ingen som håller på med missbruk bara för att det är roligt. Visst kan man bli triggad och känna sig okej med det ett tag men man kan inte leva med något missbruk livet ut utan att gå sönder helt. Jag vill väll egentligen bara få fram att ätsörningar är så pass vanligt, men ibland väldigt svårt att se.

onsdag 11 juli 2012

en vecka senare

Kom inte till psykologen förra veckan..
Innan jag gick dit hittade jag tabletter som jag tryckte i mig, gick ut och träffade en kompis utanför psyk innan jag skulle upp till psykologen. Minns inte så mycket mer än att hon och en annan drog iväg med mig till akuten där jag fick dropp och fick dricka kol osv. Hamnade på medicin till onsdagen och blev sedan inlagd på psyk igen. Fast denna gången på avd B då det var fullt på A och jag är faktiskt glad över att jag hamnade på B istället. Denna veckan har varit mycket känslosam men jag har lärt mig så mycket och fått en liten kämparglöd igen. Har verkligen fått hjälp, och bett om det också, sagt till när jag har mått dåligt och fått nya strategier, lösningar och framförallt pepp.
Nu tänker jag inte hämta ut mer mediciner själv utan ska alltid ha med mig någon, jag har gjort upp en matlista och ett aktiveringsschema som jag ska följa och jag ska framförallt ta varje stund för sig. Jag ska tänka mer på mig själv och försöka komma fram till vad som får MIG att må bra.

Ska ta en liten promenad snart för att lugna ner mig lite och sedan ska jag försöka slappa hela kvällen. För min egen del så kanske jag skriver vad som faktiskt har hänt i veckan. För här skriver jag för MIN skull.

tisdag 3 juli 2012

3 juli

Om några timmar ska jag sitta i stolen hos psykologen och försöka få fram någonting. Just nu känns det som att vi står och trampar på ett och samma ställe hela tiden, kommer ingen vart alls.. Och det är sjukt störande och jobbigt kan jag säga! Kommer säkerligen vara lika arg som jag brukar efter samtal med honom, så kvällen lär spenderas i soffan eller sängen. Det är uttömmande att prata faktiskt..

måndag 2 juli 2012

Ätstörningar - ett slags missbruk (del 1)


Tänkte dela upp det lite så här kommer första delen i min text!

I den värld vi lever i finns det tyvärr alltför många tjejer, killar, kvinnor och män som har ätstörningar. Diagnoserna kan vara sjukt olika och skilja från person till person. Men mitt i allt handlar det om exakt samma sak, maten. Maten är ätstörningens värsta men kanske även bästa vän. Oavsett vilket så är ändå maten i fokus för en med ätstörning. Antingen så använder man maten som tröst när man mår dåligt eller så undviker man det så gott det går.

När en person får för sig att hon/han är för tjock börjar ofta en bantningsperiod och sen kan det bli så fel. För oavsett om man går ner i vikt eller inte så är man inte nöjd. Då kanske tankarna börjar gro och man inser att, "äter jag mindre mat så går jag nog ner i vikt". Där börjar någon slags fobi för mat och för vissa specifika ingredienser/maträtter. Eller så går man åt andra hållet att du tar till maten som tröst för att du mår dåligt eller kanske känner att du inte lyckas gå ner i vikt. Du börjar hetsäta och ibland kanske man väljer att spy upp det för att man mår för dåligt över att man har ätit. Vissa använder sig utav extrem träning för att få bort all mat och vilja bli smal. Och allt detta beror på samma sak, maten. Det blir som något slags missbruk. Det enda du tänker på är mat, träning, vikt och utseende.

En person med ätstörning är inlåst i sitt egna fängelse och berättar helst inte för någon om vad dem tänker och känner. Man är helt sluten att tänka på, "vad har jag ätit", "vad ska jag äta", "hur ska jag komma undan med att äta", osv. Det är som ett heltidsarbete i huvudet som kan göra att koncentrationen blir sämre.
Det kan vara väldigt svårt för andra att förstå en person med ätstörning, "hur kan hon/han tycka att mat är farligt, det är ju gott". Och det är svårt att förklara det faktum, men känslan av att inte duga, räcka till och inte vara värd något spelar roll. Man anser sig själv inte vara värd mat. Man kan fortfarande tycka viss mat är god även om man har en ätstörning men väldigt ofta blir det negativt. Det var fel att tycka att maten var god, och man straffar sig själv på olika sätt.

söndag 1 juli 2012

bild







En bra kväll igår och en mysig dag hos släkten idag!
Godnatt