tisdag 31 juli 2012

tisdag...

Dog inte när jag fikade med terapeuten idag även om det var sjukt jobbigt och känns fortfarande hemskt och ångesten är hög kan jag säga. 


Framåt fem så åker jag med far och bror till Kisa för att fira min kusin som fyller hela 15 år idag. Ser henne ändå som ett litet barn men det är bara att acceptera att hon börjar växa upp hon också. Hon ska börja nian nu och när hon sedan ska börja gymnasiet så ska hon flytta till Varberg, dela lägenhet med hennes kusin på andra sida.. Jag tycker hon är för liten för det.. heheh!

Nu ska jag vänta på att psykologen ska ringa och sen ska jag hoppa in i duschen! 

söndag 29 juli 2012

Älskade gäng!

Vi fyra blev ett riktigt härligt gäng under Peter pan perioden och umgicks väldigt mycket. Vi kände varandra innan men var lite olika människor som umgicks titt som tätt. Jag lärde känna Jonathan när jag var med i oliver. Crille lärde jag känna via Grease. Moa och jag lärde känna varandra när vi var med i Annie och vi startade upp vår första dansgrupp. Det var även väldigt många andra som vi umgicks med men tillslut började folk flytta runt en massa och vi fyra fann varandra och har haft toppen sedan dag ett! Jag litar på de alla tre och är så tacksam för att ha dem vid min sida och att dem stöttar och peppar. Crille ska upp till Umeå och gå en musikallinje och Jonathan ska till Göteborg för att plugga musikal där. Moa har (som tur är) ett år kvar på gymnasiet så hon lämnar mig inte än!

Men jag är så stolt över mina två finaste pojkar. Eftersom man har spelat mycket musikaler ihop och fått se dem växa så ät det underbart att dem får chansen att växa ännu mer tycker jag!

hemma igen

Kom hem vid halv två ungefär. Vi var riktigt effektiva med att städa stugan så vi kom iväg vid elva istället för vid tolv. Det är alltid liksom skönt att komma hem så fort som möjligt när man väl ska hem liksom. Även om jag gärna hade stannat längre. Hade inte så fint väder igår tyvärr men vi lyckades minst sagt att fylla dagen ändå.

Ska åka över till Nässjö nu och umgås med Moa, Crille och Jonathan. Det var typ hur längesen som helst som vi gjorde något tillsammans och bara umgicks. Saknar vårt lilla gäng lite faktiskt! 

lördag 28 juli 2012

Öland

Grattis snyggaste vännen! Dock är det just nu en ny dag men det skiter vi i tycker jag!

Har haft en bra dag och jag är riktigt glad över det! Snart ska vi sova för att imorgon åka hem. Lite tråkigt med så är det ju tyvärr!

Lördag 27/7

Idag fyller finaste Elle tjugo år, grattis!!!!! Var med henne på premiären på systemet och sen har vi legat lite på stranden. Dock är det konstigt väder och inte alls lika soligt som igår. Men vi roade oss med att spela volleyboll. Det var riktigt roligt faktiskt, trodde jag verkligen inte men det va det. Sen dissade vi stranden och gick tillbaka och spelade kubb. Nu blir det snart lite lunch här!
Ikväll ska vi ut och käka och fira Elle. Det kommer nog blir trevligt tror jag allt.

Idag har det varit en bra dag och det är skönt, så tänker fortsätta att försöka ha en bra dag minsann!

fredag 27 juli 2012

Solen skiner

Varför ska jag alltid lyckas bränna mig när jag solar. Spelar liksom ingen roll hur mycket jag smörjer in mig. Men det är väll sånt man får tåla eller något. Ska snart hoppa in i duschen och sen ska vi grilla, dricka och bara umgås. Har ju då legat på stranden hela dagen näst intill och det kan jag säga var rätt jävla jobbigt men jag överlevde ju antar jag.

torsdag 26 juli 2012

Mot öland

Sitter nu i bilen på väg ner till Öland där jag ska spendera helgen. Elle fyller tjugo på lördag så det ska firas samt att vi ska ta det lugnt och festa lite. Det måste bli en bra helg och jag ska försöka njuta!

Igår ringde jag till psykologen jag har när Roland har semester, Erika heter hon och jag fick komma och prata med henne lite idag. Hon frågade om jag hade fått diagnosen anorexi och jag sa att ja det hade jag tydligen. Sm frågade hon om dem har sagt att dem ska göra något för att hjälpa mig ur det och nej.. Det är ju just det dem inte tänker göra. Visst, DBT kanske hjälper mig på traven men jag är sjukt kluven hur jag känner inför det. Ska ringa henne nästa vecka också tror jag. Det jobbiga är att hon känns bättre än Roland för hon har jobbat med ätstörningar innan..

Nej, nu lämnar jag det och taggar för att få en varm och trevlig helg!

onsdag 25 juli 2012

yes!

Jag klarade av att handla utan att få ångestsvettningar, springa ut från butiken eller bli helt stirrig. Är nöjd och glad över detta och ska försöka hålla kvar den känslan ett tag.
Visst, jag handlade tillsammans med Ann men jag tänker inte hänga upp mig på det. Det hade säkert inte gått om hon hade stöttat mig och allt men jag klarade ändå av att stå i kassan utan att få panik så att jag praktiskt taget blir helt isolerad och bara glor.

Snart ska jag dra bort till pappa och kolla igenom spritförådet och se om något kan användas till en drink eller två. Innan jag går och läger mig idag ska jag även diska, duscha, packa lite, ta fram kyckling och lax, koka potatisen och lite annat småpill. Det känns lite skönt att veta att jag har något att göra idag så slipper ångesten att komma.. Hoppas jag på.
Måste även testa om jag kan ha min bikini också, blääääää



känslan kommer tillbaks

Ibland kan jag vara så tacksam över att vissa människor i min närhet verkar vilja stötta mig lite extra. När jag satt och pratade med Ann från terapin om att vi skulle ha med oss egen mat till Öland så bara sa hon att vi kunde skriva en lista tillsammans och sen kunde vi gå och handla tillsammans. Jag trodde verkligen inte att det funkade så, visst jag har handlat med henne innan men då för att laga mat på terapin men nu ska jag liksom handla hem mat istället. Är faktiskt lite tacksam över det och även om jag just nu verkligen inte är sugen på att gå och handla så tänker jag ändå göra det. Och saken är den att det mesta jag behöver handla just nu är typ grönsaker och frukter osv eftersom vi hade både lax och kyckling hemma, så ska försöka att tänka att det inte är så farligt.

Jag älskar min levande ängel Lovisa!
Igår åkte jag till Jönköping och hälsade på en vän som är inlagd där. Efter det så bestämde vi att Lovisa skulle hänga med mig hem. Vi satte oss i en liten park och snackade, åkte hem till mig, åt tacopaj och sen satt vi nära varandra och kollade på allsång på skansen. Vi både hade nämligen lite ångest efter pajen och vi vet att det hjälper oss om vi kramar om varandra och sen pratar lite löst om ångesten man känner. Det är verkligen underbart med sådana människor och att jag har tur att ha en vid min sida.

Nu ska jag gå till Willys och shoppa lite...
Hatar ångesten som bara kom sådär nu.. 

måndag 23 juli 2012

vill

Är bara arg på allt möjligt.


Jag vill kunna leva som vilken människa som helst. Slippa vara på min vakt och beredd på minsta lilla tecken.  Kunna ha en dag utan att behöva tänka på hur jag ser ut och behöva använda alla möjliga strategier för att intala mig att jag inte har gått upp hundra kilo för att jag har ätit en macka. Vill gå runt med ett leende på mina läppen, ett äkta sådant. Äta för att jag är hungrig och sluta för att jag är mätt. Vill kunna ta lite till mat för att det är gott och slippa ångesten som kommer springande. Jag vill resa runt i världen och vara precis som alla andra unga i min ålder. Gå runt på stan, ta en fika eller äta glass bland folk utan att tro varenda människa kollar på mig och tänker att jag är alldeles för tjock för att ens få visa mig bland mänskligheten.

Jag vill men kraften är lite för svag i vissa tillfällen.



Måndag

Har precis varit på arbetsterapin och sitter nu och väntar på bussen som ska ta mig till Nässjö. Blev lite ledsen när min favorit på arbetsterapin var sjuk idag. Hon har haft fyra veckors semester och jag har längtat efter henne! Visst, tycker sjukt synd om henne att hon ska behöva vara sjukt efter semestern men ändå. Förhoppningsvis kommer hon imorgon. Tänker inte gå och handla eller laga någon mat med den andra kvinnan, tål henne bara inte. Jag har försökt men det går inte!

Ska i alla fall till Nässjö och träffa en fin vän som var lite för längesen, fina Eva! Kommer säkerligen bli hur mysigt som helst.

söndag 22 juli 2012

andas lugnt

Igår åkte jag och bror till Kisa och till släkten. Kom dit på förmiddagen och ägnade dagen åt att bara ta det lugnt, kolla på kaniner, göra armband, äta god mat och kolla på film. I morse vid halv tio åkte vi mot Vimmerby för att spendera en dag på Astrid Lindgrens Värld. Det var jag, bror, Linnea (15), Ellen (12), Wilma (8), Vera (4) och Melker (1). Farbror och hans fru var också med för att hjälpa oss hålla koll på de tre minsta, hehe!
Har haft det riktigt mysigt och tryckt bort tankar och annat jobbigt. Riktigt skönt att bara få andas lite extra och bara koppla av.
Visst, det var kämpigt att springa runt på Astrid Lindgrens Värld, men inte psykiskt jobbigt utan endast fysiskt faktiskt. Har aldrig känt mig så lugn, normal och lugn bland så mycket folk som jag gjorde idag. Att få springa runt mellan miljöerna och leka med kusinerna, kolla på något skådespel här och där och känna sig värd något på riktigt. Jag är väldigt glad att jag lyckades äta måltider tillsammans med släkten utan att bli helt förstörd. Allt känns så mycket bättre nu när släkten vet min historia, jag känner att jag kan vara mer öppen med allt nu.

Skulle jag få reda på att någon utav mina kusiner skulle ha det minsta bekymmer, så som jag har haft så tänker jag rädda dem direkt. Det kanske är därför jag får lite extra kraft när jag är där. Jag vill liksom visa att jag kan leva även om jag mår som jag gör ibland. Och jag hoppas dem ser hur mycket dem betyder för mig, annars ska jag visa det en dag. 


fredag 20 juli 2012

20 juli

En till vecka har gått och snart är juli också slut. Skulle ju inte skada om det såg till att bli lite varmare ute till att börja med. I för sig är jag väldigt glad att det inte är tryckande värme så att man nästintill känner sig tvingad att åka och lägga sig på någon strand och behöva visa upp sig!

Jag har haft några riktigt feelgood dagar nu! I tisdags åkte jag till Jönköping och träffade Lovisa och Anna, hur underbart som helst! I onsdags kom Lovisa till mig och vi spenderade kvällen och natten i mitt rum hos far. Vi pratade en sjukt massa kan jag säga, somnade inte förrens halv fyra på natten. I går åkte jag över till Tranås och umgicks med Jojo, lille kissen luris som är typ 11 veckor och hennes granne Rebecka hela kvällen. Sov även hos Jojo och vi hade visst också förmågan att sitta och snacka en massa. Hjälpte henne även att storhandla och fick veta hur bra stöd jag hade varit under handlingen samt planeringen. Lite stolt måste jag ändå vara plus att det inte alls kändes jobbigt att gå runt där i mataffären igår. Kanske var för att det inte var mina varor och vetskapen att det inte var jag som handlade egentligen.
Åkte hem till Eksjö vid elva idag och mötte då min mor och min morbror. Vi traskade runt lite i Eksjö stad och åt sedan god lunch på vaxblekaregården, riktigt gott! 

Ikväll har jag än sålänge inga planer men känner mig inte riktigt fit for fight för att göra något speciellt heller men jag får väl se om jag bestämmer mig för något. Har lite panik för att bli rastlös så det lär sluta med att jag gör något.. om jag inte somnar.

måndag 16 juli 2012

they won't

En ny avdelning med helt ny personal. Visst, vissa hade jag träffat någon gång när jag var på A eftersom dem ibland skiftar lite sådär. Men jag kände mig rätt vilsen och liten så jag gick in i ett försvarsskal och var helt enkelt bara alldeles för anti inför allting. En vän som jag lärde känna via arbetsterapin var inlagd på samma avdelning och vi båda två triggade varandra att vara anti och snackade skit om personal och allt annat. På fredagen hade jag läkarsamtal och då kom vi ändå fram till att jag skulle stanna över helgen, även att jag var anti allt. Men jag kände väll på mig att jag egentligen behövde må "dåligt" för att liksom bättra på mig. Efter fikat och sista ciggen på fredagskvällen hade jag bett att få prata lite med Pernilla, som tydligen hon också ville prata med mig. Kommer knappt ihåg vad jag själv sa men hon tog upp det här att vi hade "fjantat" runt omkring på avdelningen och sprang fram och tillbaka och skulle ut och röka, som på ett dagis helt enkelt. Men hon såg även igenom och såg på mig att det bara var ett skal och det var så himla sant rakt igenom. Först blev jag arg och ledsen men sen så föll allt. Jag har aldrig blivit tillsagd på ett positivt sätt, hon ville mig verkligen väl och ville därför ha det samtalet för att liksom dra ner mig på jorden igen.
Så hela helgen var mer eller mindre ett enda stort känslokaos. Det kom upp nya känslor inom mig som jag inte visste vad jag skulle göra med. Fick lite läxor ifrån Pernilla så som att jag skulle ta två rundor runt sjukhuset varje dag och bara rensa skallen, fick även lite skrivuppgifter som vi gick igenom tillsammans. Vi bestämde tillsammans att jag bara skulle gå ut och röka en gång i timmen och då bara ta en cigg och inte mer. Det kändes skönt även om det var fruktansvärt jobbigt. Hade inte ätit något på onsdagen eller torsdagen, ytters lite på fredagen och kämpade mig igenom helgen med att äta vid alla mål. Sa även till när det kändes för jobbigt och fick då stöttning.

Orkar inte skriva så mycket mer. Nu lämnar jag det lite bakom mig. Det var en sjukt jobbig vecka men det är ändå sjukt att jag fick mer ut av att vara på en annan avdelning i en vecka istället för sju som det har blivit innan. För information, det är ingen skillnad på avdelningarna mer än vart man bor i länet/kommunen. Men jag såg skillnad och bara till det positiva. Kanske var det för att jag fick en annan syn på mig själv helt fullt, men dem hade aldrig tagit tag i det på samma sätt om jag hade kommit till A. Jag bara vet det och det är rätt synd faktiskt.

Nu ska jag försöka lägga mig i sängen och sova lite.

söndag 15 juli 2012

ibland är det dimmigt

Nu ska jag skriva av mig lite om den senaste händelsen, så läs om ni vill eller skit i det! 

Allt gick så fort när jag kom in till akuten. Promenaden dit kommer jag inte ihåg men mina två vänner hade tydligen dragit med mig till psykakuten först och där hade ingen kommit när vi tryckte på entréknappen så vi hade vinglat bort till akuten. Det jag kommer ihåg när jag kom in dit var att jag såg en som har haft praktik på avd A och vi kom på att vi hade en gemensam kompis så jag kommer ihåg att jag skämdes ganska mycket. Hade sedan blivit ledd till en säng, fick dropp och hade sen fått kol. Höll nästan på att spy, det kommer jag ihåg. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att mamma kom och jag fick prata med någon läkare, tror jag. Sen fick jag åka iväg i sängen, med dropp och allt till medicavdelningen där jag fick hjätkoll och jag visste vad som stod framför mig. Dem tog EKG och blodtryck och allt möjligt annat. Fick dricka kol även där men det gick väll "bättre" antar jag. Var inte lika spyfärdig i alla fall.
Det var sjukt segt att ligga där i ett rum och höra det pipa i korridorerna, får en att tänka något extremt, även om hjärnan och kroppen var helt slut. Mitt dropp gick visst inte sådär jättebra så dem sprang in och ut och kollade på det hela tiden. På kvällen kom mor och far lite (skammen var stor, jaaaa).
Försökte sova så mycket som möjligt men var helt yr så det gick inte så jättebra. Förra gången jag var på medicin hade jag inget dropp så jag kan säga att det var rätt jobbigt att gå på typ toa, yr som bara den plus en ställning där droppåsen hängde.
Vid 22 fick jag två propavan, vilket jag tyckte var rätt sjukt men jag blev glad i alla fall. Men kan inte påstå att jag sov sådär jättemycket i alla fall. Mitt i natten fick jag för mig att det inte bara var dropp i påsen så jag drog ur nålen från armvecket och slet av hjärtkollen för att jag fick panik. Från armvecket kom det både blod och lite dropp och sängen blev helt blöt men jag var för borta för att ens märka det. Självklart kom ju sjuksköterskan in eftersom att det typ larmar när inte sladdarna är kopplade, vilket jag inte tänkte på just då. Hon satte dit sladdarna och satte i en ny nål och en ny påse dropp (vilket jag inte kommer ihåg att hon gjorde). Vaknade rätt tidigt av att dem skulle ta ekg, blodtryck och blodprov. Sedan blev det en evig väntan och jag försökte sova så mycket som möjligt. Hade ont i armen, ont i kroppen och ville bara försvinna. Sedan var det rond med läkare osv, kändes verkligen konstigt när det kommer in typ 5 personer och snackar med en, kändes som så man ser på serier från sjukhus osv. Den läkaren kom fram till och frågade helt ärligt "har du verkligen tagit en överdos, ditt ekg och allt annat ser ju jättebra ut", jag blev sjukt chockad men efteråt kände jag ännu mer skam. Jag behövde fan inte höra det och blev lite förbannad. De sa att dem skulle komma ner från psykakuten och snacka lite med mig, vilket jag antog. Så tillslut kom det ner två män och vi gick iväg till ett litet rum och jag fick berätta vad som hade hänt och hur jag kände nu. Saken var den att jag ville bara dö, även att jag hade slängt i min tabletterna. Syftet med det var att jag ville dö och eftersom jag inte lyckades så ville jag inget annat. När vi hade snackat ett tag var dem tvungna att ringa bakjouren inom psyk och kom sedan tillbaka och sa att Torsten ville träffa mig och jag kände hur det stack i hjärtat. För visst, jag ville dö men egentligen ville jag bara ha hjälp vilket jag kände att jag inte skulle få när han skulle komma ner. Men pappa var med när jag pratade med honom och fixade så att jag skulle bli inlagd några dagar i alla fall. Jag ville inte påverka mina föräldrar och att dem skulle vara tvungna att stanna hemma bara för att jag inte kan ta hand om mig. Så jag fick vänta ett litet tag till och sedan kopplade dem bort droppet och vi skulle gå iväg till avd B. När jag stod i korridoren på medicin frågade dem om jag ville ha rullstol men jag tackade först nej. Sen blev jag illamående och yr så dem sprang bort och hämtade en rullstol i alla fall (hatar sånt). Så vi åkte bort till psyk och där mötte jag två skötare som följde mig till det rummet jag skulle ha.
Jag kan säga att jag märkte ändring från avd A direkt. Dem tog min sjal, mina skosnören och allt annat som jag kunde skada mig det minsta med, helt sjukt.. Men i för sig bra då jag faktiskt hade dem tankarna fortfarande.

Förtsätter senare eller imorgon.

lördag 14 juli 2012

Lördagsmys

Sitter just nu på waxblekaregården och lyssnar på lite skön musik. Festade lite igår och var bakfull när jag vaknade, jobbigt men sånt är livet. Hade i alla fall kul.
Idag har jag spelat gitarr och sjungit live för första gången i mitt liv. Det var asläskigt men det kändes faktiskt rätt bra och det var riktigt kul!

Nu ska jag mysa under min filt och snart höra lite stand up från Peter walbäck eller vad fan han heter.. :)

torsdag 12 juli 2012

Ätstörningar - ett slags missbruk (del2)


Här kommer del två!

När man har ett misbruk utav alkohol eller droger handlar det ibland om att straffa sig själv. Man kommer in i en ond cirkel och mår man dåligt tar man till alkoholen eller drogerna. Sedan kanske skammen kommer över men man vet inte vad man ska göra och fortsätter istället att ta till det enda man känner att man kan kontrollera. Och det gäller också för någon med ätstörningar, det blir något konkret som man kan kontrollera och tillslut blir det som droger eller alkohol för en själv. Det är inte ofta man tänker på att det hänger ihop på ett sätt. Det är så pass olika "missbruk" men har ändå så pass många likheter. Ofta så använder man dessa metoder för att visa att man mår dåligt, även om man inte erkänner det för en själv. Men ganska ofta så är det svårt att i ord uttrycka hur man mår och då när man tex svälter sig själv så syns det och man hoppas att någon ska fråga hur man mår och ta hand om en. Det är helt enkelt lättare att kontrollera fysiska saker än att försöka ta hand om det som egentligen är det jobbiga. För saken är den att det ligger ofta något bakom de flesta missbruk, då det kan kallas som självskadebeteende. Man vaknar inte bara upp en dag och får för sig att börja dricka, ta droger eller pyssla med maten utan det är något som växer fram från andra bekymmer man har.
Tyvärr är det både lättare att se och erbjuda hjälp till någon som dricker eller tar droger då det syns mer på ytan. Självklart handlar det mycket om hurvida personen i fråga är mottaglig för hjälp, som det alltid är men det är som sagt lättare att se. Det finns väldigt mycket olika behandligar för missbrukare utav alkohol och droger och visst finns det behandlingar för ätstörningar också. Men det känns som att det är mindre prioriterat om man inte är ett gående skelett som måste in på dropp eller något. Saken är också den att för att kunna övervinna ätstörningen så måste du gå emot det som kanske är din värsta fiende istället för att lära sig stå emot. Den enda medicinen är egentligen att man börjar äta för att bli frisk och det är där det skiljer sig väldigt mycket från andra missbruk. För att bli fri från alkoholen eller drogerna måste du helt enkelt sluta med det och lära dig leva utan suget, jag säger inte att det är lätt, verkligen inte. Men till skillnad för någon med ätstörningar är det väldigt olikt.
Kopplingarna missbruken emellan är helt enkelt att man vill visa att man mår dåligt. Det är ingen som håller på med missbruk bara för att det är roligt. Visst kan man bli triggad och känna sig okej med det ett tag men man kan inte leva med något missbruk livet ut utan att gå sönder helt. Jag vill väll egentligen bara få fram att ätsörningar är så pass vanligt, men ibland väldigt svårt att se.

onsdag 11 juli 2012

en vecka senare

Kom inte till psykologen förra veckan..
Innan jag gick dit hittade jag tabletter som jag tryckte i mig, gick ut och träffade en kompis utanför psyk innan jag skulle upp till psykologen. Minns inte så mycket mer än att hon och en annan drog iväg med mig till akuten där jag fick dropp och fick dricka kol osv. Hamnade på medicin till onsdagen och blev sedan inlagd på psyk igen. Fast denna gången på avd B då det var fullt på A och jag är faktiskt glad över att jag hamnade på B istället. Denna veckan har varit mycket känslosam men jag har lärt mig så mycket och fått en liten kämparglöd igen. Har verkligen fått hjälp, och bett om det också, sagt till när jag har mått dåligt och fått nya strategier, lösningar och framförallt pepp.
Nu tänker jag inte hämta ut mer mediciner själv utan ska alltid ha med mig någon, jag har gjort upp en matlista och ett aktiveringsschema som jag ska följa och jag ska framförallt ta varje stund för sig. Jag ska tänka mer på mig själv och försöka komma fram till vad som får MIG att må bra.

Ska ta en liten promenad snart för att lugna ner mig lite och sedan ska jag försöka slappa hela kvällen. För min egen del så kanske jag skriver vad som faktiskt har hänt i veckan. För här skriver jag för MIN skull.

tisdag 3 juli 2012

3 juli

Om några timmar ska jag sitta i stolen hos psykologen och försöka få fram någonting. Just nu känns det som att vi står och trampar på ett och samma ställe hela tiden, kommer ingen vart alls.. Och det är sjukt störande och jobbigt kan jag säga! Kommer säkerligen vara lika arg som jag brukar efter samtal med honom, så kvällen lär spenderas i soffan eller sängen. Det är uttömmande att prata faktiskt..

måndag 2 juli 2012

Ätstörningar - ett slags missbruk (del 1)


Tänkte dela upp det lite så här kommer första delen i min text!

I den värld vi lever i finns det tyvärr alltför många tjejer, killar, kvinnor och män som har ätstörningar. Diagnoserna kan vara sjukt olika och skilja från person till person. Men mitt i allt handlar det om exakt samma sak, maten. Maten är ätstörningens värsta men kanske även bästa vän. Oavsett vilket så är ändå maten i fokus för en med ätstörning. Antingen så använder man maten som tröst när man mår dåligt eller så undviker man det så gott det går.

När en person får för sig att hon/han är för tjock börjar ofta en bantningsperiod och sen kan det bli så fel. För oavsett om man går ner i vikt eller inte så är man inte nöjd. Då kanske tankarna börjar gro och man inser att, "äter jag mindre mat så går jag nog ner i vikt". Där börjar någon slags fobi för mat och för vissa specifika ingredienser/maträtter. Eller så går man åt andra hållet att du tar till maten som tröst för att du mår dåligt eller kanske känner att du inte lyckas gå ner i vikt. Du börjar hetsäta och ibland kanske man väljer att spy upp det för att man mår för dåligt över att man har ätit. Vissa använder sig utav extrem träning för att få bort all mat och vilja bli smal. Och allt detta beror på samma sak, maten. Det blir som något slags missbruk. Det enda du tänker på är mat, träning, vikt och utseende.

En person med ätstörning är inlåst i sitt egna fängelse och berättar helst inte för någon om vad dem tänker och känner. Man är helt sluten att tänka på, "vad har jag ätit", "vad ska jag äta", "hur ska jag komma undan med att äta", osv. Det är som ett heltidsarbete i huvudet som kan göra att koncentrationen blir sämre.
Det kan vara väldigt svårt för andra att förstå en person med ätstörning, "hur kan hon/han tycka att mat är farligt, det är ju gott". Och det är svårt att förklara det faktum, men känslan av att inte duga, räcka till och inte vara värd något spelar roll. Man anser sig själv inte vara värd mat. Man kan fortfarande tycka viss mat är god även om man har en ätstörning men väldigt ofta blir det negativt. Det var fel att tycka att maten var god, och man straffar sig själv på olika sätt.

söndag 1 juli 2012

bild







En bra kväll igår och en mysig dag hos släkten idag!
Godnatt