fredag 31 augusti 2012

när någon håller ett oväntat litet föredrag

Som jag skrev i förrgår hade jag ett samtal med min mammas väninna när vi var ute. Hennes bror tog livet av sig tidigare i vår och hon berättade för mig hur hon har tagit allt det här. Om han bara hade vetat hur många som tyckte om honom så hade han aldrig tagit livet av sig. På hans begravning hade folk varit tvungna att stå utanför kyrkan för att de inte fick plats. Hon försökte även förklara den sorg hon känner när han valde att lämna allt, alla vänner och familjemedlemmar han har lämnat som nu behöver leva i ständig sorg och saknad. Han sa aldrig hur han mådde, han hade gett upp många år innan och tillslut vågade han ta sitt liv.
Vi båda började gråta när vi stod där på gatan utanför restaurangen. Hon grät utav sorg, ilska och vilja att förklara för mig hur folk känner sig och hur mycket mer ont det gör än att jag säger hur jag mår, jag grät för att jag kanske insåg vad jag håller på med.
Jag har aldrig trott att folk bryr sig om mig på riktigt. Jag har bara tänkt att dem måste bry sig om mig och därför gör dem det. Men någonstans så kanske jag får tänka om. Det sista jag vill är att skada dem som står mig nära och jag måste försöka tänka på hur mycket dem faktiskt skulle ta skada och hur sorgen skulle ta över för dem. Det är en enkel utväg för mig att ta men den är inte rättvis för dem som försöker hjälpa mig, stötta mig och finna andra utvägar för mig. Visst, jag kommer inte se deras sorg på samma sätt men tanken finns att jag vet hur dem kommer att må och det får mig att må dåligt för att jag ens tänker i dem bannorna. Den senaste våren har mina självmordstankar varit rätt stora men jag har räddats innan något allvarligt har hänt. Gjort två självmordsförsök och när till att göra fler än så. Jag har ibland bett om hjälp när jag har känt mig så nära att vilja ta slut på allt och just i denna stunden är jag glad för det. För just idag vill jag leva, jag vet att det kan komma att ändra sig, det är bara att leva med att jag har IPS och att mitt humör svänger som aldrig förr. Men idag vill jag leva, tvivlar fortfarande på att saker kommer bli bättre för just mig men jag vill se hur andras liv utvecklas. Jag vill se min bror ta studenten och bli en man, jag vill se mina föräldrar bli gamla, jag vill se mina vänner gå vidare i livet och hålla hårt kvar i dem, jag vill se om jag någonsin kommer hitta en man att älska och ibland vill jag till och med se mig själv vara lycklig för en dag.

Ett långt inlägg men så väl kloka funderingar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar